Om arbete och tyngden av maj

Jag har inte haft ork att skriva blogginlägg sedan mars. Var det mars? Jag skulle kunna kolla, men det känns för svårt. En tumregel för mindre arbeten är att ifall du kan slutföra dem inom två minuter, gör dem genast. Men nej, man kan inte tvinga sig till allting.

Har jag märkt. Än en gång.

Våren har varit hektisk. Livet i allmänhet har en benägenhet att bli kaotiskt, ifall man inte följer tumregeln och sköter undan det enkla och lilla. Småsaker, detaljer, de samlas som damm och formas till fluffiga dammråttor. Förr eller senare stockar de din dammsugare. (Skaffade ny dammsugare förresten!)

Mars minns jag bara som ett avlägset töcken. April däremot, april var laddat. Varje dag elektrisk. I april har vi föreställningar med JUF teater, det tar upp x mängd tid. I skolan hade perioden bytt några veckor innan premiären, så vi hade lagom med föreläsningar. Tunga föreläsningar. Långa föreläsningar. När jag var hemma kändes det som om hjärnan var gjord av potatismos. Grötig.

Jag är inte övertygad om jag tror på överkänslighet, men det finns entydiga bevis på att olika människotyper behandlar stimuli på olika sätt. Extroverter får energi av att vara runt andra människor, av att uppleva mycket, av att vara omringad av ljus och ljud och energi. Introverter behöver egen tid, harmoni och tystnad för att ladda upp. (Mitt emellan finns ambiverter som varken behöver bu eller bä.) Jag är definitivt introvert. Får jag inte tjura hemma i lugn och ro bryter jag ihop, blir antingen bitsk och ilsken eller överkänslig.

Samtidigt fungerar jag bra med deadline och press, så länge som jag får koppla av emellanåt. Ingen mår bra av förlängda tider stress.

Så visst, april var tungt. Men liksom säsong åtta av Game of Thrones var ingen förberedd för det artilleri som kom att vara maj månad 2019.

Vi har haft extensiva deadlines tätt intill varandra; essäer, rapporter, reportage, uppgifter, analyser, debatter, bakgrundsforskning, koder, ännu mera koder, Javascript-koder, jag skulle kunna fortsätta men får lite hjärtklappning vid blotta tanken. Trots att jag mot all förmodan kryssat av uppgift efter uppgift med flera dagar till godo före deadline, med gott samvete.

Men jag har slitit. Jag har vakat, stigit upp tidigt, läst och pressat mig själv att förstå tunga texter, djupa analyser, förlängd forskning inom ämnen jag inte bryr mig om. Kursstrukturerna har varit konfunderande och bräckliga, undervisningen kaotisk och svårföljd. Beväpnad med kaffe attackerade jag allting och står ensam kvar på ett rykande slagfält. Vårterminen är nästan över, uppgifterna är slut.

Och jag är tom.

Den senaste veckan har varit en av de värsta jag någonsin kan minnas. Skit har hävt över mig. Jag har gråtit så ögonen varit sandiga och svullna, jag var uttorkad och miserabel.

Sedan april har jag aktivt sökt jobb. Sommarjobb, deltidsjobb, ge mig jobb. Huvudsakligen frilans; copywriting, editerande, för bloggar, för alla världens ändamål, men också webbredaktörskap och lite smått ditt och datt som skulle passa både mina studier och som arbetserfarenhet. Det är UTMATTANDE att vara frilansare. Du måste sälja dig själv. Snuskigt. Och än så länge har jag inte fått tag i något. Säkert har jag haft fel taktik också. Men två månader och noll napp känns aningen tröstlöst.

En praktikplats verkade lovande. Jag sökte, hjärtat kändes lätt. Sen kom några deadlines emellan och knuffade ner det i smutsen, men det studsade upp igen. Kanske, kanske, kanske. Jag gick till Studenhälsan för att prata om min stress; jag ringde dem i början av februari, fick tid till maj. Wow. Väl där, äntligen där, fick jag veta att yrkeshögskolestuderande inte kan tas emot på Studenthälsan – inte än. Först på hösten. Jag grät i metron på väg hem. Så trött.

Jag kom hem, väntade på att få höra om praktikplatsen. Blev hotad av grannen när jag bad hennes man sluta sjunga, eller yla, eller joddla. Vackert var det inte. Hon fräste åt mig och smällde dörren i mitt ansikte. Jag gick hem. Grät lite till. Det var onsdag.

Fredag ringde jag. Fick inte praktik. Svalde gråten. Okej, ingen lön, men kanske lyckas jag vila lite. Sambo bokade flyg till Bryssel, vi tar lite ledigt sade han. Jag grät lite till, men av lycka den här gången. Jag är trött och vill bort från det här stadiet där jag sliter slut mig.

Senare på fredagen sövde vi ner min tax Luna, nästan 15 år, efter att hon samma dag fått någon form av hjärnblödning och inte mådde bra längre. Hon somnade in i min famn, snabbt och tyst. Hon var också trött. Det var rätt beslut, absolut. Men jag bär nästan 15 år av saknad i mitt hjärta.

Ifall maj har varit kaos, är sorgen ändå stillhet. Den pressar inte, den bara finns. Den kräver att man känner den, det är allt. Och jag känner den, och det är okej.

Men nu är jag inte bara trött, utan också sorgsen.

Min sambo är fantastisk. Han stöder och tröstar och sköter om. Vi åker snart på resa, vi behöver det, båda två. Han har slitit lika hårt som jag. Mera, till och med. Fysiskt tunga arbeten river sönder. Vi förtjänar lite mjukhet. Vi har blivit dunkade gula och blåa den här våren.

Tack, det räcker.

I juni (senast i juni) ska jag fortsätta söka jobb, men göra det fiffigare. Jag ska utveckla den här bloggen (jag har några idéer) tillsammans med min professionella identitet (trots att det låter pretentiöst).

Men just nu är jag trött och sorgsen och därför får jag, svenskfinlands svar på Leslie Knope, ta lite ledigt från allt vad arbete heter. Det är svårt att skriva genom tårstänkta glasögon.

Ifall du också har svårt att koppla av, att ge dig tid för att ladda dina batterier trots att du akut skulle behöva det, TA DET HÄR SOM ETT TECKEN och börja nu. Sätt bort telefonen, låt bli sociala media för åtminstone idag, drick lite vatten, sträck på dig. Ge dig tid. Du får vara trött. Du får vara ledsen. Du får vara arg. Du får vara vad du vill, men inte bitter. Vare sig på dig själv eller andra.

PUSS & KRAM

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.